ramsele.com

Under hösten så är det få djur som går säker, älgen är bara en av dem. Män och kvinnor laddar sina gevär och tar fram sin ” killer instinct” för under de första veckorna i september så smäller det i skogarna.
Flyns jaktlag är inget undantag, dagen den 6 september 2006 så ger sig tolv jägare ut till skogen. Fem av dem åker i väg till vändplanen på stoppberget med förhoppning att få bli den som fäller den första älgen för laget.
Kvart över sex på morgonen, det är mörkt på vändplanen men ändå ljust nog att kunna se vart man går. Vi får höra att Karl-Eriks hund har fått en träflisa i ena tassen och kan inte jaga i dag, så han får låna en av Mats hundar (han har två med sig upp). Dom börjar gå, förste man på pass är Allan, andre är Jan-Erik, tredje Lars, fjärde Roger, och sist Jonny.
Efter en stund på passet så hörs en hund med ståndskall, spänningen höjs för en stund. Det börjas prata på radion om vems hund det är:
”Karl-Erik från Jonny, kom.”
”Karl-Erik här.”
”Hunden skällde kan ha kommit från Nordsjö, kom”
”Ja det kan nog stämma det, jag är en bit ovanför stor sten nu, men jag ska gå en bit högre upp”
Sedan så blir det tyst. Ingenting händer på dem närmaste två timmarna, men ni ska veta att tålamodet är jägarens bästa vän. Efter stund en börjar det att bli kallt och jag gör upp en eld, det pratas lite på radion men annars händer ingenting. Vädret är mulet och blåsigt
När hundförarna har gått klart så bryter laget för rast och far till slaktboden för att diskutera förmiddagen och planera eftermiddagen.
Under lunchen så berättade Allan en liten jakt historia om en person som hette Bengt Eriksson.

Bengt hade suttit på pass efter någon kraftledningsgata, allt hade varit lugnt. Efter en stund så hade det brakat till och en liten fjoling hade kommit i full galopp 180 meter framför honom. Bengt hade slängt upp bössan (han hade en kaliber 9.3 utan kikarsikte) och blåst iväg ett skott. När de kom med älgdragaren började de leta efter en ingångshål men hittade inget. Då såg de att strax under örat hade han träffat. Vid frågan Bengt hur han hade lyckats med det svarade han:
”Ja gösse, du börja mä att skjuta framifrån sen går du bara baköver.”

Vi fick också höra att en av pass skyttarna hade gjort sig illa. Han hade klättrat upp i tornet och så hade en av plankorna gått av, så hade han slagit sig i foten och fick vara hemma resten av dagen.
Efter en liten lunch och när alla hade fått sitt pass så var det dags igen, den här gången så åkte jag med Lars Åman som har varit med sen 16 år tillbaka. Det första Lars får se när han parkerar bilen är att någon har skräpat ner vid vändplanen, Lars är mycket emot folk som skräpar ner i skogen. Vädret var fint, solen sken och det var lite blåsigt.
Sedan händer det. Klockan 13:15 hörs två smällar efter varandra, och det är knäpp tyst på radio. Alla vet att någon har skjutit men är djuret nere, skadeskjutet, eller en bom. Då tar Lars till radio och säger.
”Ja man får väl gratulera.”
”Tack.” säger Mats Strömstedt en av hundförarna.
En kvart senare så springer Jonnys hund bort. Mats skär fel (eller han slant) med kniven när han tar ur älgen. Claes åker iväg och hämtar älgdragaren. Jag citerar Tage:
”Egentligen... varför sitter vi här?.”
Sedan när Jonny har fått tillbaka sin hund, och Claes fått upp älgen med älgdragaren på släpvagnen med hjälp från Tage är jaktdagen är över.
Åter till slakt boden där dem flesta är i full gång att flå älgen. Man hänger upp älgen och täcker den med vit plast, så styckar man upp den dagen efter.
Ett par timmar senare så intervjuar jag skytten:
”Hur känns det att fälla den första älgen?”
”Mycket bra.”
”Vad tänkte du på innan du sköt?”
”Att skjuta så bra som möjligt.”
”Vad hade du för taktik när du gick ut med hunden?”
”Gå i motvind.”
”Vad har du förhoppning inför morgondag?”
”Bra väder.”
Och så var de med det, strax efter intervjun så åkte jag hem, men jakten fortsätter.

Text och bild: Stefan Andersson

fler reportage